Orden, som tillskrivits den västerländska medicinens urfader Hippokrates, känns aktuella ännu 2400 år efter hans död. Har människans grundbehov verkligen inte ändrat? Den moderna medicinens segertåg är betydligt kortare, ca 100 år. Dina mor- eller farföräldrar minns säkert en tid, då det bästa som kunde hända en människa med kräfta eller slaganfall var en snabb död. Idag känner vi alla någon som lever ett funktionellt och vanligt liv med de här diagnoserna, diagnoserna är dock mera precisa.
Vem är sjuk? Vem behöver vård? Vem behöver en läkartid? Den frågan grunnar mången på. Politiker, tjänstemän och mannen/kvinnan på gatan. Nu får jag väl hjälp när jag behöver, och när behöver jag en läkare?
Jag har deltagit i planering och genomförandet en skolningshelhet för de sjuksköterskor, hälsovårdare och primärvårdare som dagligen arbetar med bedömning av vårdbehov i landets näststörsta stad, Esbo. Patienter kommer dels till akutmottagningen, dels sköts ärenden via telefon. Vi har fört många fina diskussioner och jag har lärt mig mycket. En sak är säker: Att bedöma vårdbehov, speciellt per telefon, är krävande. Vi ska titta närmare på frågorna.
Vem är sjuk?
’Har du någon grundsjukdom?’ Frågar jag min patient.
Kort paus.
’Nej- nej jag har nog varit frisk på sistone!’
’Men- du har ju flera mediciner på din lista? Använder du dem?’
’ Javisst ja! Jag har diabetes, astma och så har jag haft bröstcancer. Men jag mår bra!’
Situationen är välbekant får alla i vården. Vårdpersonalens och patientens sjukdomsuppfattning kan vara nog så annorlunda.
Flunssa, ryggont eller magknip. Som tur går de nästan alltid om av sig själv. Tyvärr har jag som läkare inte mycket jag kan göra för att försnabba processen.
Det finns uppskattningsvis 150 000 odiagnostiserade diabetiker i vårt land. För läkaren är de tickande bomber, människor i sina bästa år vars blodkärl tar stryk med njursvikt och hjärtinfarkter som följd. Men de kommer inte till mottagningen! Varför? För de känner sig fullständigt friska. Trots att primärvården i Finland är tillgänglig för alla och den förväntade livslängden har stigit gäller det inte alla. Lågt utbildade män lever klart kortare. Var finns de? På en bensinstation en bit utanför centrum i en mindre stad? Eller ser de på storstadens vimmel med dimmig blick?
Undr min specialisering jobbade jag på psykiatri 6 mån. Min handledare Tuula Metsä visade en tankekarta för att betrakta patienten som helhet. Tuula för förövrigt blog.
Jag vill poängtera, att den som behöver stöd inte är dum. En människa som plötsligt blir sjuk och inte känner till vårdkedjan kan vara nog så hjälplös och i behov av stöd.
Den här bilden hjälper mig än idag i mitt arbete, när kan jag ladda på med vårddirektiv och lita på att patienten tar ansvar, när ska jag ordna praktiskt stöd. Då min handledare, specialist i psykiatri, visade bilden tänkte hon närmast på de utsatta psykiatriska patienterna. De ofta har flera hälsorisker än den övriga befolkningen, mediciner med biverkningar, röker oftare eller klarar inte av samhällets krav.
Jag visade bilden för hälsocentralens jourhavande sköterskor. En ovetenskaplig omröstning gav ett förvånande resultat: en majoritet av de ca 40 sköterskorna ansåg, att största delen av de människor som kommer till hälsocentralens jour inte är allvarligt sjuka men osäkra. De vill ha goda råd och tröst, men behöver inte medicinsk vård. Stämmer detta? Vi vet inte! Väldigt lite forskning har gjorts i frågan. Samtidigt påverkas alla och envar av reklam för snabba läkartjänster medan löpsedlar om sällsynta sjukdomsförlopp skapar oro.
Vem behöver vård?
Grunden för medicinsk vård är en diagnos. Man måste veta vad man sköter. Att ställa diagnos är läkarens uppgift, men i vården behövs flera yrkesgrupper.
I långvariga sjukdomar som diabetes eller blodtryckssjukdom gör patienten och läkaren en vårdplan, där målsättningar och uppföljning är tydliga. Om medicineringen fungerar och patienten mår bra görs ändringar sällan. Hälsovårdarens uppföljning har flera mål. Dels att motivera patienten i livsändringar som befrämjar hälsa, men också att motivera till egenvård, att leva med en kronisk sjukdom är tungt. Hälsovårdaren reagerar om situationen försämras, antingen det uppdagas på mottagningen eller i hemuppföljningen. Det är viktigt att patienten vet när och vart hen kan ta kontakt.
Akut ryggsmärta är vanligt hos medelålders men beror sällan på sjukdom. Efter att ha uteslutit allvarliga symptom bokar hälsocentralens sköterska en mottagning direkt till fysioterapeut som är expert på problem i rörelseapparaten.
Vård och hjälp behöver många. Men inte alltid av en läkare. Om rätt person gör rätt sak, blir resultatet bättre, rätt vård åt rätt person vid rätt tidpunkt. Denna självklara grundtanke var för länge sedan målet i sote-diskussionen. Tyvärr verkar vi ha glömt målet.
Vem behöver en läkartid?
En läkare är utbildad i att diagnostisera sjukdom och ordinera behandling och tillbringar sitt yrkesliv med patienter, sjuka människor. Då undervisningen är koncentrerad till universitetssjukhus var de allra sjukaste vårdas är det speciellt för den nyutexaminerade läkaren på hälsocentralen ibland svårt att komma ihåg ett viktigt aspekt: Det kan hända att människan på mottagningen är frisk. En specialist i allmänmedicin har specialkunnande i förebyggande medicin, ko-ordinering av vården och långa vårdförhållanden (Hoidonjatkuvuus). Allmänläkaren bedömer dagligen vårdbehov och överväger behandlingens nytta vs biverkning. Då överdiagnostik blivit ett tilltagande problem har även Hippokrates ed uppdaterats: aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.
Då man som patient i dagens Finland kontaktar sin hälsostation utreds vårdbehovet i förstahand av en sjuksköterska. I telefon ställs preciserande frågor för att utesluta allvarliga sjukdomstillstånd. På många ställen används redan idag data-algoritmer, som kan ge stöd i bedömningen och vårddirektiv i simpla fall. Men enligt min mening kan de bara vara ett stöd, den mänskliga kontakten kan inte ersättas. Vid årsskiftet införde huvudstadsregionen en telefontjänst 116117 som patienter ombeds ringa innan de kommer till jouren, även det ett försök att styra vården till dem som behöver den mest
Bedömning av vårdbehov kan gå fel, och då kan konsekvenserna vara allvarliga.
Vem har den bästa kompetensen för bedömning av vårdbehov? Frågan behandlas mycket lite under den medicinska grundutbildningen, och vad jag förstår inte heller under sjuksköterskornas grundutbildning.
För en bra bedömning behövs samarbete, kommunikation och konsultation yrkesgrupper emellan. Tid att tänka. Hjälpmedel att hitta information. Dessutom är kontinuerlig utbildning ett måste.
Efter social och hälsovårdsreformen kommer behovet av specialkunnande att bli ännu viktigare, vi behöver erfarna människor i främsta linjen som dessutom behärskar de kommande tekniska hjälpmedlen. Personalens välmående påverkar vården då många viktiga beslut fattas snabbt. De flesta som kontaktar hälsocentralen är inte allvarligt sjuka. Vissa är friska. Men hälsocentralen är det ställe man ringer till då saker är riktigt fel, och de patienterna måste vi hjälpa snabbt.
Det finns en gammal sanning som säger att en människa som aldrig tar kontakt ringer ska man ta även ett lindrigt symptom på allvar.
Annika Kolster
Specialistläkare i allmänmedicin
Hagalunds hälsostation, Esbo
Här finns länkar till några symptomnavigatorer och riskräknare på pålitliga nätsidor. Hoppas du som läser detta håller dig frisk!
God medicinsk praxis patientinformation
stumppi, stöd att sluta röka (finska)
Droglänken, stöd vid missbruk
FINRISK räknaren, vad är din hjärt och kärlsjukdomsrisk?
